Man ska inte klaga...

...när det är 19 grader och solsken när man går ut strax efter nio en tisdagsförmiddag och kan sätta sig i en solstol utanför lilla älsklingens lekstuga och vara lite barnvakt åt en av hennes dockor. Då kändes dagen aningen lättare än vad den gjorde klockan fem i morse när lilla hjärtat vaknade...

Fruktfat

Ibland är det bra att spara på saker som man tycker om. Har ett tag haft den här korgen, tror den är tänkt i ett badrum. Men jag har haft den hängande i ett fönster. Bara som den är. Har också tänkt att det skulle vara fint att ha något i den, men inte kommit på vad. Förrän nu. För nu kunde jag minsann lösa ett problem och samtidigt fylla korgarna med något -frukt. Problemet är det att vi inte kan ha någon vanlig fruktskål eller fruktfat stående framme, för då har vi en liten älskling som är där och provsmakar alla frukterna, och ligger de i kylen så glöms de liksom bort när man inte ser dem... Men nu är alltså problemet historia. Hurra!

Och gissa vad jag gör i det oändliga? Japp, skyfflar jord.

Mamma Mu springer in våren

Nu kan vi bocka av en upplevelse på listan över saker jag tidigare inte gjort. Ingen i sällskapet hade förövrigt upplevt detta innan. Givetvis är det något så extravagant som ett kosläpp jag pratar om. Trots att man är uppvuxen på landet, och har haft ungdjur (och äldre med för den delen) i trädgården (både kvigor och stutar, som rymde från betet precis intill vår trädgård) när jag var liten, har jag aldrig sett ett riktigt kosläpp, där korna får springa ut i hagen för första gången efter vintern. I alla fall inte som jag minns.

Vi styrde i alla fall kostan sydväst och hamnade på en ekologisk gård i Falkenberg, tillsammans med lilla älsklingens badkompis, hennes föräldrar och hund. Lilla älsklingen gick och muade hela gårdagen som uppvärmning. Sedab knatade hon på bra till gården från bilen (det var naturligtvis inte bara våra två familjer som fått denna briljanta idé), sa att kossorna sa mu och var arg över att hon inte fick gå in i hagen till korna. Klappa! sa hon och det känns ju skönt när man som mamma kan uppfylla ens dotters enda önskan, att få klappa en kossa. Det var inte det lättaste, mdd tanke på att de inte var sugna på att komma särskilt nära oss. Men till slut stod en tillräckligt nära för att vi skulle kunna klappa klia den i pannan.

Och så passade vi på att besöka havet och leka med kompisens hund, som gladeligen sprang efter sin leksak.