Lilla älsklingen och jag har nu färdigställt godisspökena, och hela kvällen har hon gått och väntat på halloweenbarn. En nackdel med halloween här i Sverige är ju att det är svårt att veta vilken dag eventuella spökare kommer, och när man dessutom bor som vi gör så är det inte alls säkert att det kommer någon alls. I år krockar ju dessutom Halloween med all helgonadagen. Så vi får väl se vad det blir av våra godisspöken.
Och inte vikka som helst, utan lovikka. Idag fick vi äntligen till en träff med en... bekant? Tja, har ingen bra etikett på hur vi känner varandra. En fin människa, som vi har en relation till. Hela familjen.
Nåväl. Vi har försökt styra upp en träff. Inte det lättaste med fyra barn som ska synkas och vara friska samtidigt, och gärna friska mammor med. Det visade sig ta många planerade och omplanerade dagar. Men nu fick vi minsann till det, och ska man hälsa på personer som är nya i världen, så är det klart att de ska få presenter.
Små händer + vinter på väg = lovikkavantar!
Här kommer det ännu flera spöken som lilla älsklingen och jag pysslade igår.
Detta ska bli små godisaskar, som ska fyllas med godis till helgen. Det kan ju hända att det kommer några häxor eller spöken och knackar på.
Vill du prova själv, är det superenkelt. Ta helt enkelt så många tomma toarullar som behövs och måla dem vita. När de sedan torkat målas det dit läskiga spökansikten. Så viker du in de två motsatta kanterna på båda sidorna mot mitten - tadaa! En spökask. Vill du inte göra askar kan du låta bli att vika in underdelarna, så har du läskiga spökprydnader. Sätter du i tråd upptill blir det hängande spöken!
Jag hoppas nästan att det inte kommer så många spöken och häxor som knackar på, så vi får spara, åtminstone något spöke som lilla älsklingen gjort. De har fått så härliga uttryck!
Inspirerade av Lisa och deras Halloween-pyssel satte även vi igång. (En parentes är dock på sin plats. Jag behöver ingen som helst utklädnad till Halloween. Sömnbristen har nämligen sett till det. Spöke. Zombie. Varulv. Monster. Tja, jag passar nog in på alla beskrivningar.)
Nåååväl. Som ni såg på Lisas pyssliga blogg, så hade de skapat spöken. Klart vi också måste pyssla spöken (och annat till Halloween). Det är spännande att pyssla med barn. Mindre älsklingen var mest intresserad av att äta allt. Färgen, penseln. Ja, vad som nu sattes framför en. En äppelhalvan vi skulle använda att trycka med fick offras för den goda saken - och konstens skull. Lilla älsklingen skrattade sig halvt fördärvad åt mindre älsklingen när det var dags för fotspökena. Härliga ungar!
De små älsklingarna gjorde varsin teckning med fria tolkningar av spöken (som är utklädda personer - ifall någon undrar - berättade lilla älsklingen när jag frågade vad ett spöke var. Vita skulle de vara också!). Så fick de göra två fotspökskompisar. Vilket var hysteriskt roligt. När det ändå var färg på fötterna passade vi på att sätta spöken på stora älsklingens tröja. Så nu har han en tjusig halloween-tröja.
När alla spöken hade torkat ritade vi dit ansikten. Några spöken fick "googly eyes" med. Med ögonfransar! Tjusigt värre! Nu pryder de så fint linan i hallen med alla konstverk.
När lilla älsklingen var mindre skulle jag sy en mössa i trikå till henne. Så vi åkte till en lokal tygaffär. Där valde lilla älsklingen ett tyg med grodor på, och jag fick sy en "grodamössa". Den hänger med fortfarande, och tyg blev det över också. Sedan har jag gått och funderat över att sy fler mössor. Det är ju väldigt enkelt att göra. Eller, för de flesta andra är det det. För alla som inte har en symaskin som min.
Ni som har hängt med länge på bloggen (och i verkliga livet med) vet ju att det är något av en prövning att sy minsta lilla grej. Så jag drar mig verkligen för att sätta mig och sy, fast jag egentligen hemskt gärna vill.
För ett tag sedan kom jag på att jag ju har min mormors symaskin. En uråldrig sak. Som jag för mitt liv inte kunde förstå hur jag skulle trä, så jag bad mamma om hjälp. Förvånande nog var maskinen redan trädd när hon skulle visa mig hur det går till. Antingen har jag bett henne om hjälp innan, eller så spökar det här.
Med mormors maskin trädd, och lite trixande med hur man väljer raksöm och zickzack, satte jag igång. Klippte ut två bitar fleece och två bitar trikå (och tänkte att nu blir det ju två mössor, så bra! Jag skyller på sömnbristen). Det funkade inte. Så jag la ner. Jag orkade inte engagera mig alls i att ta reda på vad som krånglade. Den maskinen packar vi bara undan.
Någon dag senare plockade jag fram min egen maskin och en stor dos tålamod. Och - wroom - sydde jag ihop mössan. Den försökte ju med några knep. Den gnisslade och kvittrade först, smörjning ska den inte behöva. Stora älsklingen hade ju isär den i molekyler och smörjde den för ett tag sedan, och jag har ju knappt sytt alls efter det.
Sedan körde den igång med sin discolampa istället. Ja, jösses, den maskinen alltså! Men en fleecefodrad grodamössa blev det till sist i alla fall.
Förresten. Det här med vintertid. Vad är det för påfund? Och varför får jag inte typ ett mail med ämnesraden "nu ställer vi om till vintertid". Jag hade totalt missat att det var natten till igår det var dags. Lagom förvirrat när man vaknar och mobilen har ställt om sig, men inte de andra klockorna. Särskilt som jag precis gjort en systemuppdatering på mobilen, så trodde jag att den blivit knäpp och ställt om sig på eget bevåg. Tyvärr medför den här omställningen mest förvirring hos små älsklingarna. De ställs tydligen inte in automatiskt som mobilen...
Jag har fått äran att göra dopljus åt en liten tjej. Det blev många mail fram och tillbaka innan ljusen var klara. Allt för att föräldrarna skulle få de ljus de önskade.
Det tog en stund att göra dem. Tio stycken önskades. Nu är de klara. De är inslagna i cellofan och väntar på att bli packade i en låda och bli skickade till sin mottagare. Förhoppningsvis blir de nöjda, och ljusen lyser upp dotterns dopdag. De verkade nöjda efter att ha sett förhandsvisningsbilden i alla fall. Det är kul, och att få göra hantverk som kommer till nytta!
Om någon annan är sugen på personliga dopljus eller kanske lite vantar så kika in här.
Denna gången provade jag att färga glasburken med glasfärg. Men, som ni ser spädde jag nog färgen lite för mycket. Det var någon billighetsglasfärg med, så det påverkade väl också resultatet. Hittade inget om att det skulle fixeras i ugnen heller, vilket säkert hade gjort den vattentålig. Men jag har lite fler alternativ till att färga burkar med att prova, så snart kanske jag hittar ett sätt som fungerar bra för mig. Kanske, kanske.
Lilla älsklingen får i alla fall en ljuslyktekompis till. Hon hade ju Raphael sedan tidigare.
Detta har vi pysslat med idag. När vi tog oss en ledig dag, snuviga som vi är. Igår blev det dessutom sent i säng för små älsklingar, eftersom vi var ute på vägarna med stora älsklingen igår kväll. Ignorerar det faktum att här ser ut som om en naturkatastrof dragit fram (bara damerna i hushållet, så ingen anledning till oro nu hörrni!). Jobba en stund ska jag i eftermiddag med, och hela veckan är fullspäckad med aktiviteter. Hälsovecka och allt som det är här!
Röja upp lite kanske? Och laga lite mat måhända?
Fick en förfrågan i tisdags om jag kunde ordna ett set med ljus, som födelsedagspresent till en tjej som älskar ugglor. Gärna med kalastema. OM jag kan! Skickade bilder på ljus jag hade färdiga, och gjorde några fler alternativ på kvällen. Det blev många meddelanden fram och tillbaka, innan det slutligen landade i dessa fyra ljus. Förhoppningsvis blir de - och födelsedagsbarnet - nöjda.
Själv tycker jag det är fantastiskt kul att göra något som någon vill ha.
Ja. En aning enformig kan jag bli i mitt bloggande, när jag snöar in på samma pyssel. Skojigt är det att göra i alla fall. Men kanske inte lika skojigt att läsa om.
Den här gången har jag gjort tumvantar. Åt Esther och Arvid. Såklart behöver de ha snygga, reflexnamnade vantar. Finfint!
Och! Nu ikväll var jag och köpte mig fyra finfina stolar. Ett FYND - I tell you!
Ja. Varför bjuder jag så sällan hem folk? I plural. Ett gäng. Det som är så trevligt.
Det är det. Verkligen. Jättetrevligt. Nej, det är inte skrivet med sarkasm, jag tycker det. Men jag gör ju det till ett sånt projekt! Extra mycket så om man hälsat på hemma hos inbjudna tidigare och de bor både nybyggt och supersnyggt. (Då helt plötsligt bor jag i ett ruckel, tror jag).
Jag bjöd hem vår föräldragrupp. Världens bästa föräldragrupp, för att vara sanningsenlig. Som jag har städat! Dammat! Skurat! Och bakat. Bröd. Två sorter. Och en kladdkaka jag inte provat innan, med vit choklad och lakritsfiskar. Himla god faktiskt, prova den vettja.
Nu är det över och jag kan pusta ut. För som värdinna känner jag att jag har utvecklingspotential. Så kan man säga.
En av mammorna har i all hemligaste hemlighet gått och gift sig. Fick jag reda på sist vi sågs. Se där. Sånt ska premieras. En bröllopspresent ska man ha då. För lycka och välgång! Det önskar jag ju dem. Så det fick bli en bokvikning, med två hjärtan. Som jag hoppas de ska tycka om. Mönstret har Cristina Holgersson skapat.
Blå bok och blått band, för om jag inte minns fel var det blått i brudbuketten.
