Jag bestämmer mig för att sjukgymnasten (som rekommenderade mig att försöka röra så mycket på mig som möjligt. "Ta promenaderna till och från förskolan" sa hon), menade att jag skulle köra med tens-apparaten och ta en promenad sedan. Med gräsklipparen. Så tolkar jag det. Min sommaräng till gräsmatta darrade i rötterna minsann. Eller inte alls, för blött i gräset var det, och förmodligen hade en lite gjort att jag haft hö till ett antal hästar om jag slagit gräset istället. Men jag intalar mig att sommarängen darrar i rötterna, och höjer upp gräsklipparen så högt det går, och tankar i den lilla skvätt bensin som finns hemma. Det blir nästan full tank. Starta gräsklipparen får stora älsklingen göra, för det sträckte oskönt i magen när jag försökte. Så är det bara att börja på sin promenad. Sommarängen småskrattar åt min hoppfullhet. Sa jag att det var blött i gräset? Det lägger ju sig liksom ner då, och så är det flera meter långt känns det som. Nåväl, en tussigt klippt gräsmatta, är bättre än en sommaräng, tänker jag och kämpar vidare. Sommarängen gör sitt bästa för att motarbeta. Gräsmattan ser nu snarare ut som en sommaräng som någon dåre kört på med en gräsklippare. Hur i hela friden tänkte den människan då?
När jag kommer så pass långt att jag kan börja planera för livet efter gräsklippningen, ja för så lång tid känns det som att det tar, och det bara är en liten, liten bit kvar att klippa, vad händer då?! Soppatorsk! Bensinstopp! Gräsklipparen stannar och bestämmer sig för att nu, nu får det vara nog, jag orkar inte mer, och stendör. Den går inte starta på den lilla bensin som finns kvar i tanken. Jahopp! Orättvisan i detta går inte att beskriva. Stora älsklingen blir mutad med pizzalunch och tankar då dunken på vägen. För jag ska bli klar!
