Så mycket kalasande december bjudit på. Lucia, advent, födelsedagar i massor, jul och nyår. Fullt upp med andra ord.
Firade mamma som fyller år idag. Hon hade önskat sig lovikkavantar i ljusgrått och rosa, så det stickade jag till henne. Och nytt bodybutter med kokosolja och kakaosmör ordnade jag också.
Sedan blir det att fira ut det gamla året och in det nya, med vänner och mat.
Gott slut, gott nytt!
Javisst. Så är det. Här städas det, göra julgodis imoch slås in paket för fulla muggar.
Igår hann jag i alla fall med att "plantera" en hyacint. Allt som behövdes var ett tomt glas från ett doftljus, mossa (då är det bra med mossiga sektioner i gräsmattan. Bara att rycka upp lagom mycket), lite pynt och så en hyacint såklart. Sedan är det bara att klä in hyacintlöken i mossan och knö ner det hela i glaset och pynta det hela.
Nu laddar vi såklart för storvinst på uppesittarkvällen.
Ja. Vad ska man säga. Stekt ägg. Lilla älsklingens kalenderpaket idag innehöll ännu ett tillägg till lilla köket. Nu går det finemang att beställa ett stekt ägg av de små älsklingarna. Givetvis virkat av undertecknad.
Julstök har dagen ägnats åt. Gubbröra, lingonsill, knäck och målande av en liten dockstol som ska bli en julklapp. Ännu återstår lite stök. Tur att vi har morgondagen på oss - barnens längsta dag på året, och de vuxnas kortaste.
Så här är det ALLTID. Med i princip allt. Jag är ute i inte alls god tid.
Igår fick sig dörren en ny krans. Eftersom den skapades i tid av press, blev resultatet därefter med. Något hafsigt. Jag gjorde väl stommen något stor med, så nu är den snarare oval än rund. Men vem har sagt att kransar alltid måste vara runda. I år kör vi på en oval en.
Annars tror jag att jag ligger hyfsat i fas ändå. Ska koka lite knäck och kanske en till sats kola, fast med annan smak än den jag kokade igår, som var pepparmint (Pepparrot föreslog telefonen så hjälpsamt, jag vet inte vad jag tror om den smaksättningen på kola, men den kan ju bli succé), om nu mindre älsklingen kan tänka sig att somna...
Lilla älsklingen har tjatat och tjatat om att få baka lussekatter. Äntligen köpte vi hem saffran (som ju alltid glöms eftersom de har det i kassan, och när man väl kommer dit är man ju klar, så man betalar och går. Utan saffran. Varje gång. Så stora älsklingen var tvungen att åka bara för att köpa saffran)(OCH lussekatter utan saffran blir ju bara torra vetebullar). Tyvärr är det ju inte direkt någon här hemma som är så förtjust i lussekatter, mer än att baka dem, för det är kul, men när det vankades kalas för ettåring så kunde vi ju alltid bjuda på dem på kalaset.
Lillebror hade dessutom lagt upp en bild på urtjusiga lussekatter, som såg ut som katter. Klart vi måste baka sådana. Ser ni den? Katten! Här är de ogräddade, men snyggt penslade av lilla älsklingen.
Så idag har vi haft kalas och ätit katter.
Och om man inte var trött nog efter kalasandet så kan man alltid gå ner i källaren och bygga en dockstol.
Snart har de ett helt hushåll i sitt lilla kök i hallen på övervåningen.
Men vart är vintervädret? Regn och plusgrader. Julstämningen är inte på topp, vädermässigt i alla fall. Här spelas det julmusik, lagas julmat och tillverkas julgodis. Sedan ser vi på julfilm. Och tillverkar julklappar. Några i alla fall.
Detta var dock inga julklappar, utan födelsedagspresenter åt de barn som närapå blev julklappar.
De verkade uppskattas (i alla fall av mödrarna). Barn uppskattar väl sällan just vantar i den åldern, varken att få eller ha på? Men de är varma och goa, och fina. Så tycker jag. (Tänk så många olika färgkombinationer jag gjort dem i nu ändå!)
Idag har vi firat mindre älsklingen och en av hennes kompisar i föräldragruppen. Jag är tacksam över att ha en grupp med helt fantastiska mammor, som bjuder på kravlös samvaro med härliga skratt och öppna diskussioner om allt mellan himmel och jord. Är det någon av er som läser här, så ska ni veta att ni är underbara.
Är det kalas, så ska det såklart vara tårta, och jag ville såklart kunna bjussa de små med gott samvete. Såklart blev det en sockerfri tårta, som verkade gå hem.
Smarrigt blev det, trevligt var det. Mindre älsklingen tackar och bockar för fina presenter. Trötta och nöjda!
Lucia. Tredje advent. En vecka kvar tills vi har en ettåring med tillhörande kalas.
I väntan på alla firanden pysslade lilla älsklingen och jag ihop lite flaggor och vimplar. Superlätt och snabbt gjorda.
Detta behövdes:
*en fyraåring
*tandpetare
*washitejp eller liknande (mönstrad tejp)
*en sax
Eventuellt klarar man sig utan fyraåringen. Men troligtvis inte. Vik tejpen dubbel runt tandpetarna, och klipp. Klart!
Nu vankas snart luciafirande hos far- och morföräldrar. Bara stora älsklingen och hans kollega blir klara med att ta hand om träden som Gorm och Helga tydligen bara fällde (snacka om halvdana jobb!).
Förvirrad, som denna småbarnsmamma är (nejsch, trött är jag väl inte? Inte heller har jag tankarna på så många olika saker. Såklart inte!), så kan jag inte minnas om jag bloggat om korven med brödet innan. Jag skulle ju kunna gå in och titta i arkivet och sådär, men då hade ni ju kanske gått miste om denna oerhörda och djupa text. Det vill vi ju inte. Så vi kan säga att det var av omtanke om er! Det låter väl fint? Och har ni nu läst om denna korv innan, så kan ni ju fundera på annat en stund.
Småälsklingarna har ett kök. Det skulle jag ju för all del kunna fota upp och visa. Jag tror att de tycker om köket. De spenderar mycket tid lekandes där. Därför är det extra roligt att tillverka saker dit. Det är också smidigt att ha lite sådana saker i julkalendern med presenter. Så häromdagen var det en korv med bröd i paketet. Mums tyckte barnen.
Idag har vi julpysslat ihop med Joss och lilla E. Inte minsta älsklingen förstås, hon låg ju och sov när pysslandet utspelade sig, så hon får pyssla i efterhand. Där behövs lite mer assistans än vad lilla älsklingen behöver, så då måste jag ha allt framplockat från början. Vilket inte var fallet idag, när vi sent omsider kom på att vi ju inte pysslat än och saker skulle plockas fram, från olika stället. (Jag önskar mig ett pysselrum, som är bara mitt, som jag får göra som jag vill i!)
Nåväl. Fjolårets kottar åkte fram på bordet (årets hade inte torkat än - inte så konstigt kanske med tanke på massorna regn som fallit över dem när vi plockade in dem för några dagar sedan, tur det finns resurser ändå), tillsammans med färg, penslar, band och glitter. Och limpistol.
Superenkelt genomförande är det också. Låt barnen välja färg (eller välj färg själv om du gör egna själv), vi blandade med effektfärger med pärlemorskimmer eller glittereffekt i färgen. Barnen målade sina kottar. Eller sina händer, vilket nu kändes mest lockande. Pärlemoreffekt på händer kan bli hemskt tjusigt till nyår. Tror det blir nästa stora grej! Väljer barnen att måla på kottarna, kan man om man vill strö glitter över innan färgen torkat. Det gjorde vi. På kottarna och ungefär överallt med. Jag tänker på det som julpynt. Glittret överallt alltså.
När detta fått torka till lite valde barnen sidenband som jag limmade fast med limpistolen, och knöt en liten rosett. Och tadaa! Ett fint och lättpysslat julpynt!
Gjorde sådana på jobbet för två år sedan, som hängde i julgranen där, tills det blev julledigt. Det var himla fint!
...saffransbullar med vit choklad närmare bestämt. Hemskt mycket godare än vanliga lussekatter, men inte roliga att baka som lussekatter.
Alla älskade dem inte dock. Stora älsklingen tog en tugga sedan fick jag bullen. Han gillar verkligen inte saffran konstaterade han.
Pepparkakor har det blivit också. Massor. De godaste, godaste.
Nu vankas mys i soffan, med julfilm och adventsljusstaken tänd.
Javisst. Nu vilar den kallt, för fullt. Pepparkaksdegen. I många lager plastpåsar, står den utanför dörren. Förhoppningsvis klarar den sig (jag hör regnet smattra på taket, och tydligen finns här fåglar. Nog för att katterna är duktiga på att fånga dem, men än så länge har svartkatten åtminstone inte tagit in en skata).
Det är nog det vi presterat idag. Mina barn lever, jag har inte fått ett nervöst sammanbrott, och det finns en pepparkaksdeg, som rörts samman av lilla älsklingen med lite assistans från mig. Barn kan minsann. Igår kokade hon gröt, tomtegröt, till perfektion.
Nej, men vad tror vi om sömn då? Jag har hört ryktas att det ska vara trevligt. Kanske ska testa det?
Det är spännande att se besöksiffrornas dans i statistiken. Massvis av besök när det kommer ett inlägg, dalar till några få de dagar inget nytt kommer. Spännande! Jag undrar vilka alla är?
Till dagens rubrik! Husmorstips. Kan vara bra att ha i bakfickan ibland. Särskilt bra var det förra veckan när jag på morgonen hittade världens största, kladdigaste tova i lilla älsklingens hår när vi skulle borsta det innan förskolan. Det visade sig vara tuggummi som suttit där sedan strax efter 14 dagen innan. Aaaarghhhh! Vi hinner inte få bort det nu, så du får ha det där på förskolan. (Tur att det är utomhus så mössa är på). Frågade om de hade några knep där, det enda de kunde bidra med var "klipp bort det", vilket jag inte ville eftersom lilla älsklingen äntligen, äntligen fått sitt långa prinsesshår som hon drömt om sedan hon var typ två. Jag mindes något med olja och att frysa tuggummi. Tur Google finns ibland. Jag fick tipsen att tuggummi ska tuggas bort (kändes inte aktuellt efter 24 timmar, konstigt nog), frysa tuggummit (kändes svårt då håret satt fast på barnet ifråga, och tänk om man bryter av håret när man bryter bort bitarna) och matolja.
Jag hämtade hem min lilla älskling, den mindre somnade i vagnen, så vi satte oss på trappen, utrustade med kam, bomullsrondeller och matolja och skred till verket. Efter att ha geggat in hela blaffan av hår, tuggummi och oidentifierad smuts, lyckades vi faktiskt få ur tuggummit ur håret, utan att klippa!
Sedan var det bara att ställa barnet i duschen och tvätta bort olja. Skulle man kunna tro. Men vi bor i hus med en panna, som såklart lagt av, så vattnet i systemet hade härliga 23 grader. Blev till att koka vatten i vattenkokaren och späda till en bra temperatur och ösa barnet. Men SEN var hon som ny, minsann!
Bilden föreställer vårt terapiarbete. Lilla älsklingen pärlar pärlplattor, mindre älsklingen stoppar klossar i plocklådan och jag sorterar två liter pärlplattepärlor i olika burkar. Blir ju roligare att pärla då!
Idag var vi inbjudna på kalas. Till en kompis i föräldragruppen, som fyller ett år. Hur nu det kan ha gått till, att det finns en ettåring i vår grupp. Tydligen närmar sig ettårsdagen för allihop. Jag kan för mitt liv inte förstå att det gått snart ett år!
Nåväl. Denna kalaspingla fyller oavsett vad jag tror eller förstår ett år, och bjöd in oss att fira. Är det kalas fås det paket! Såklart! Lovikkavantar - hävdar jag fortfarande - är de bästaste vantarna, så såklart blev det ett par sådana. En uggla kändes också som att det fanns ett behov av.
Vantarna fick fina omdömen av de närvarande och vi fick genast en kalasinbjudan till med förhoppning om ett par vantar i paketet, och det kändes kul! Såklart.
Själv är jag himla nöjd med vantarna. Färgkombinationen kändes klockren till födelsedagsbarnet, och jag tyckte själv att de blev så fina!
Min vana trogen glömde jag såklart fota dem innan jag gav bort dem. Eftersom jag inte kunde blogga om dem innan kalaset - jag har ju inte en aning om vem som klickar sig in här - så tog jag visst inte något kort ens. Så innan hemgång fick jag snällt fota av presenten. Från oss. Så kan det vara...
Så är det. Idag är det lillebrors födelsedag. Lillebror gillar tv-spel. Lillebror har en storasyster som förväntas baka tårta till kalaset. Storasyster vet att lillebror gillar tv-spel. Storasyster vet också att lillebror inte gillar marsipan. (Storasyster hade en idé om att göra en Nintendo 8 bit kontroll-tårta, sånt är lättast med marsipan). Storasyster spritsade en handkontroll av färgad grädde på tårtan. Lillebror kunde se vad det föreställde. Mission accomplished! Uppdrag slutfört för er svenskläsande.
Och grattis lillebror. <3
Stora älsklingen jobbar kväll. Vi försöker underhålla oss bäst det går.
Jag kör med terapiarbete på hög nivå. Jag sorterar pärlor. Rörpärlor, eller nabbipärlor eller vad man nu vill kalla dem. Lilla älsklingen pärlar pärlplattor, med de färdigsorterade såklart. Vi har en glassbytta med osorterade pärlor, och hade en kasse med barnmatsburkar. Mindre älsklingen övar sig motoriskt. Gåövning och plocklåda.
Annars kör vi tomteverkstad och tillverkar klappar. Det gäller att vara ute i tid!
Lilla älsklingen och jag har nu färdigställt godisspökena, och hela kvällen har hon gått och väntat på halloweenbarn. En nackdel med halloween här i Sverige är ju att det är svårt att veta vilken dag eventuella spökare kommer, och när man dessutom bor som vi gör så är det inte alls säkert att det kommer någon alls. I år krockar ju dessutom Halloween med all helgonadagen. Så vi får väl se vad det blir av våra godisspöken.
Och inte vikka som helst, utan lovikka. Idag fick vi äntligen till en träff med en... bekant? Tja, har ingen bra etikett på hur vi känner varandra. En fin människa, som vi har en relation till. Hela familjen.
Nåväl. Vi har försökt styra upp en träff. Inte det lättaste med fyra barn som ska synkas och vara friska samtidigt, och gärna friska mammor med. Det visade sig ta många planerade och omplanerade dagar. Men nu fick vi minsann till det, och ska man hälsa på personer som är nya i världen, så är det klart att de ska få presenter.
Små händer + vinter på väg = lovikkavantar!
Här kommer det ännu flera spöken som lilla älsklingen och jag pysslade igår.
Detta ska bli små godisaskar, som ska fyllas med godis till helgen. Det kan ju hända att det kommer några häxor eller spöken och knackar på.
Vill du prova själv, är det superenkelt. Ta helt enkelt så många tomma toarullar som behövs och måla dem vita. När de sedan torkat målas det dit läskiga spökansikten. Så viker du in de två motsatta kanterna på båda sidorna mot mitten - tadaa! En spökask. Vill du inte göra askar kan du låta bli att vika in underdelarna, så har du läskiga spökprydnader. Sätter du i tråd upptill blir det hängande spöken!
Jag hoppas nästan att det inte kommer så många spöken och häxor som knackar på, så vi får spara, åtminstone något spöke som lilla älsklingen gjort. De har fått så härliga uttryck!
Inspirerade av Lisa och deras Halloween-pyssel satte även vi igång. (En parentes är dock på sin plats. Jag behöver ingen som helst utklädnad till Halloween. Sömnbristen har nämligen sett till det. Spöke. Zombie. Varulv. Monster. Tja, jag passar nog in på alla beskrivningar.)
Nåååväl. Som ni såg på Lisas pyssliga blogg, så hade de skapat spöken. Klart vi också måste pyssla spöken (och annat till Halloween). Det är spännande att pyssla med barn. Mindre älsklingen var mest intresserad av att äta allt. Färgen, penseln. Ja, vad som nu sattes framför en. En äppelhalvan vi skulle använda att trycka med fick offras för den goda saken - och konstens skull. Lilla älsklingen skrattade sig halvt fördärvad åt mindre älsklingen när det var dags för fotspökena. Härliga ungar!
De små älsklingarna gjorde varsin teckning med fria tolkningar av spöken (som är utklädda personer - ifall någon undrar - berättade lilla älsklingen när jag frågade vad ett spöke var. Vita skulle de vara också!). Så fick de göra två fotspökskompisar. Vilket var hysteriskt roligt. När det ändå var färg på fötterna passade vi på att sätta spöken på stora älsklingens tröja. Så nu har han en tjusig halloween-tröja.
När alla spöken hade torkat ritade vi dit ansikten. Några spöken fick "googly eyes" med. Med ögonfransar! Tjusigt värre! Nu pryder de så fint linan i hallen med alla konstverk.
När lilla älsklingen var mindre skulle jag sy en mössa i trikå till henne. Så vi åkte till en lokal tygaffär. Där valde lilla älsklingen ett tyg med grodor på, och jag fick sy en "grodamössa". Den hänger med fortfarande, och tyg blev det över också. Sedan har jag gått och funderat över att sy fler mössor. Det är ju väldigt enkelt att göra. Eller, för de flesta andra är det det. För alla som inte har en symaskin som min.
Ni som har hängt med länge på bloggen (och i verkliga livet med) vet ju att det är något av en prövning att sy minsta lilla grej. Så jag drar mig verkligen för att sätta mig och sy, fast jag egentligen hemskt gärna vill.
För ett tag sedan kom jag på att jag ju har min mormors symaskin. En uråldrig sak. Som jag för mitt liv inte kunde förstå hur jag skulle trä, så jag bad mamma om hjälp. Förvånande nog var maskinen redan trädd när hon skulle visa mig hur det går till. Antingen har jag bett henne om hjälp innan, eller så spökar det här.
Med mormors maskin trädd, och lite trixande med hur man väljer raksöm och zickzack, satte jag igång. Klippte ut två bitar fleece och två bitar trikå (och tänkte att nu blir det ju två mössor, så bra! Jag skyller på sömnbristen). Det funkade inte. Så jag la ner. Jag orkade inte engagera mig alls i att ta reda på vad som krånglade. Den maskinen packar vi bara undan.
Någon dag senare plockade jag fram min egen maskin och en stor dos tålamod. Och - wroom - sydde jag ihop mössan. Den försökte ju med några knep. Den gnisslade och kvittrade först, smörjning ska den inte behöva. Stora älsklingen hade ju isär den i molekyler och smörjde den för ett tag sedan, och jag har ju knappt sytt alls efter det.
Sedan körde den igång med sin discolampa istället. Ja, jösses, den maskinen alltså! Men en fleecefodrad grodamössa blev det till sist i alla fall.
Förresten. Det här med vintertid. Vad är det för påfund? Och varför får jag inte typ ett mail med ämnesraden "nu ställer vi om till vintertid". Jag hade totalt missat att det var natten till igår det var dags. Lagom förvirrat när man vaknar och mobilen har ställt om sig, men inte de andra klockorna. Särskilt som jag precis gjort en systemuppdatering på mobilen, så trodde jag att den blivit knäpp och ställt om sig på eget bevåg. Tyvärr medför den här omställningen mest förvirring hos små älsklingarna. De ställs tydligen inte in automatiskt som mobilen...
Jag har fått äran att göra dopljus åt en liten tjej. Det blev många mail fram och tillbaka innan ljusen var klara. Allt för att föräldrarna skulle få de ljus de önskade.
Det tog en stund att göra dem. Tio stycken önskades. Nu är de klara. De är inslagna i cellofan och väntar på att bli packade i en låda och bli skickade till sin mottagare. Förhoppningsvis blir de nöjda, och ljusen lyser upp dotterns dopdag. De verkade nöjda efter att ha sett förhandsvisningsbilden i alla fall. Det är kul, och att få göra hantverk som kommer till nytta!
Om någon annan är sugen på personliga dopljus eller kanske lite vantar så kika in här.
Denna gången provade jag att färga glasburken med glasfärg. Men, som ni ser spädde jag nog färgen lite för mycket. Det var någon billighetsglasfärg med, så det påverkade väl också resultatet. Hittade inget om att det skulle fixeras i ugnen heller, vilket säkert hade gjort den vattentålig. Men jag har lite fler alternativ till att färga burkar med att prova, så snart kanske jag hittar ett sätt som fungerar bra för mig. Kanske, kanske.
Lilla älsklingen får i alla fall en ljuslyktekompis till. Hon hade ju Raphael sedan tidigare.
Detta har vi pysslat med idag. När vi tog oss en ledig dag, snuviga som vi är. Igår blev det dessutom sent i säng för små älsklingar, eftersom vi var ute på vägarna med stora älsklingen igår kväll. Ignorerar det faktum att här ser ut som om en naturkatastrof dragit fram (bara damerna i hushållet, så ingen anledning till oro nu hörrni!). Jobba en stund ska jag i eftermiddag med, och hela veckan är fullspäckad med aktiviteter. Hälsovecka och allt som det är här!
Röja upp lite kanske? Och laga lite mat måhända?
Fick en förfrågan i tisdags om jag kunde ordna ett set med ljus, som födelsedagspresent till en tjej som älskar ugglor. Gärna med kalastema. OM jag kan! Skickade bilder på ljus jag hade färdiga, och gjorde några fler alternativ på kvällen. Det blev många meddelanden fram och tillbaka, innan det slutligen landade i dessa fyra ljus. Förhoppningsvis blir de - och födelsedagsbarnet - nöjda.
Själv tycker jag det är fantastiskt kul att göra något som någon vill ha.
Ja. En aning enformig kan jag bli i mitt bloggande, när jag snöar in på samma pyssel. Skojigt är det att göra i alla fall. Men kanske inte lika skojigt att läsa om.
Den här gången har jag gjort tumvantar. Åt Esther och Arvid. Såklart behöver de ha snygga, reflexnamnade vantar. Finfint!
Och! Nu ikväll var jag och köpte mig fyra finfina stolar. Ett FYND - I tell you!
Ja. Varför bjuder jag så sällan hem folk? I plural. Ett gäng. Det som är så trevligt.
Det är det. Verkligen. Jättetrevligt. Nej, det är inte skrivet med sarkasm, jag tycker det. Men jag gör ju det till ett sånt projekt! Extra mycket så om man hälsat på hemma hos inbjudna tidigare och de bor både nybyggt och supersnyggt. (Då helt plötsligt bor jag i ett ruckel, tror jag).
Jag bjöd hem vår föräldragrupp. Världens bästa föräldragrupp, för att vara sanningsenlig. Som jag har städat! Dammat! Skurat! Och bakat. Bröd. Två sorter. Och en kladdkaka jag inte provat innan, med vit choklad och lakritsfiskar. Himla god faktiskt, prova den vettja.
Nu är det över och jag kan pusta ut. För som värdinna känner jag att jag har utvecklingspotential. Så kan man säga.
En av mammorna har i all hemligaste hemlighet gått och gift sig. Fick jag reda på sist vi sågs. Se där. Sånt ska premieras. En bröllopspresent ska man ha då. För lycka och välgång! Det önskar jag ju dem. Så det fick bli en bokvikning, med två hjärtan. Som jag hoppas de ska tycka om. Mönstret har Cristina Holgersson skapat.
Blå bok och blått band, för om jag inte minns fel var det blått i brudbuketten.
Igår gjorde jag lite fler vantar. Det går ju inte att bara ha ett par vantar på förskolan. Att dessutom tro att lilla älsklingen ska kunna komma ihåg vart hon tar av sig dem alla gånger är att tro aningen för högt om ett barn. Eller vuxen för den delen. Talar av erfarenhet. Av båda fallen.
Nu finns det i alla fall några par i reserv. Till de gånger de plockats av mitt i leken. Eller leken innehållit vatten. Eller säkerheten på att de stoppats i fickan inte var så hög som trott.
Lite dekoration med hjärtan blev det också. Tjusigt. Och ja, de rosa vantarna är använda. Det är ju de finaste!
Lilla älsklingen har en mormor. Och "MORMOR har pengar!" som hon säger. Imponerat.
Idag har vi besökt syfestivalen. Som jag upplevde som mycket mindre än tidigare år. Det brukar vara fler utställare, och mer av allting.
Nåväl. Lilla älsklingen har aldrig några problem att hitta saker i alla fall. Så mormor - som ni vet har pengar! - hon köpte en pärla i form av en anka med rosett av lera. Den påminde en hel del om en viss Kajsa Anka. Eftersom den är gjord av lera, beslöt vi oss, efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra, att den skulle förstärkas genom att bli en berlock.
När vi kom hem satte vi igång. Lilla älsklingen pärlade ett halsband till sig ock ett till kaninen. Jag gjorde en berlock av pärlan.
Minipyssel i all sin enkelhet!
Hursa? Om jag hittade något? Jo, men ett lovikkagarn till bra pris i cerisrosa. Sedan klämde och kände jag en lång stund på ett uggletyg, men bestämde mig för att jag tyckte att det var för dyrt.
Till sist beställde jag textilvinyl. Köpte ju svärmors Silhouette-maskin som hon inte skulle ha kvar. För ganska länge sedan. Men kopplat in den och provat har jag minsann inte gjort. Förrän igår. För då kom vinylen. Som sig bör innehöll ju inte instruktionerna något vettigt, som hur man ska placera skärmattan. Efter många om och men, fick jag i alla fall ut två okej namn. Tur jag har skalpell, den hade jag lite nytta av på sina ställen.
Har sett magiska vantar som namnats med vinyl. Så smart! Aldrig att någon kan norpa någon annans vantar på förskolan, eller att de förväxlas med någon annans.
Jag tog idéen ett steg till genom att göra det i reflexvinyl. Så har lilla älsklingen sina vantar på sig så har hon också reflexer!
Tydligen ska ju disktrasor av lin vara helt fan-tas-tis-ka att torka med. Uppsugningsförmågan ska vara riktigt bra - särskilt när den blivit tvättad ett par gånger. Detta läste jag någon stans för, ja, fem-sex år sedan kanske. Innan barn och innan hus. Jag införskaffade mig lingarn och virkade mig en trasa. En blå. Den har jag väl i sanningens namn inte använt så särdeles mycket. Men snart så!
Men, jag hade ju garn kvar! Och såg att Jenny virkat en våffla (så jag var också tvungen att virka våfflor för det har ju inte mina barn några. Då måste man ju våffelvirka såklart. Våffelvirka våfflor. Men mer om det en annan gång - fokus på disktrasan nu, hörrni). Jag skulle minsann våffelvirka en disktrasa, och den skulle ha två färger, och den är av lin!
Dessutom kommer den vara helt fantastisk om jag nu skulle få för mig att använda den.
Jag gillar tanken, hållbarhetstänket, och såklart att göra dem. Icke att förglömma.
Stiltje. Det har det rått på bloggen. Lusten har inte riktigt velat infinna sig, även om det funnits upplägg att blogga om. Sådant är livet, upp och ner. Men även om jag inte bloggat, så har jag pysslat ändå, så än finns det hopp.
Äntligen! Ja, det måste man nog säga ändå. Äntligen är den klar. Tröjan till lilla älsklingen, med Hej katten på. Sådana bekymmer den har vållat mig. Först stickade jag ett framstycke, med motivet på. På tok för spänt på baksidan. Försökte klippa trådarna och knyta. Eh, ja, det kan man kanske räkna ut att det inte skulle bli så bra. Till slut blev jag så arg på den, så jag kastade den sonika i soporna och startade om. Det var ju tur att motivet var kul att sticka i alla fall.
Så långt, allt gott. Så var det då dags att maska av för halsen. Sätta maskorna på tråd. Javisst. "Stora älsklingen, hjälp mig att räkna ut vart mitten blir". Räkna ut. Inte bara räkna, utan räkna ut. Dömt att misslyckas, va? Givetvis. Halsöppningen hamnade - ganska mycket - längre åt vänster än vad de flesta människor har sitt huvud. Jahaja. Kul. Hur i hela Hälsingland löser vi nu detta? Lägg skiten åt sidan ett halvår, resonera med äldre stickare. Sticka bakstycket. Plocka fram skiten efter ett halvår (inte orkar man sticka ett tredje. Riktigt så kul var mönstret inte ändå). Kom sedan på hur du ska göra på egen hand. Ändå. Lös det. Sticka ärmar. Sy ihop. Var sjukt stolt över din prestation - och hoppas dottern kommer att gilla tröjan, och använda den. Trots att den inte är en klänning.
Snigelpost.
Alltid lika kul att få. Och medan jag skriver så slår det mig att det är felöversatt. Snail är ju snäcka. Slug är ju snigel. För har den ett skal är det en snäcka.
Javisst, så är det. Det har jag lärt mig, och försöker lära ut när jag jobbar med. Svårt, när en hel nation är felunderrättade i hur det ligger till med enfotingar. För visst är det den familjen de hör till?
Vad säger ni om att släppa biologin lite, och fokusera på det pyssliga istället. Eftersom tiden bara rusar på, så kan det hända att två barn kommit till världen mellan gångerna man träffar somliga. Minstingen i familjen vi fick besök av var ju tvungen att få en Välkommen till världen-present, nästan ett år efter att han fötts. Så en snäcka blev det.
Tjusigt värre. Denna lämnar - förhoppningsvis - inte några slemmiga spår efter sig i alla fall.
Förberedelser, förberedelser.
I full gång är det.
Lilla älsklingen ska ha sitt första riktiga barnkalas, med inbjudningskort utsända till kompisar från förskolan. Javisst. Så gammalt blir barnet. Så pysslats har det gjort. Först inbjudningskort, och så hundbenet jag skrev om senast och nu urtjusiga godispåsar med ugglor på. Såklart tog jag ugglepappret. Om man nu har införskaffat ugglepapper så måste man väl ändå använda det? Visst? Ja, jag menar väl det.
Så vankas det såklart tårtabak med. Pannkakstårta står det på beställningen, får väl se vad som kan åstadkommas.
...nu får hunden vakna!
Hunden och benet. En lek vi ofta lekt på jobbet. Nu vankas det ju barnkalas här hemma. Prognosen påstår regn, trots att jag på inbjudningskorten tydligt skrev att det skulle vara fint väder med picknick i gräset. Visserligen är gästerna I ur och skur:are, men det känns inte så mysigt att äta tårta blandat med regn. Så om vädret nu då tänker bråka, får jag väl hitta på inomhusaktiviteter. Picknick på golvet funkar ju nästan lika bra, och leka hunden och benet går ju utmärkt inomhus.
Och ska man leka hunden och benet behövs ju ett ben. Såklart. Det går ju förstås att använda en duplobit eller liknande, förstås. Men det blir ju så mycket bättre om man har ett ben. Så då var jag tvungen att virka det i tv-soffan. Och bara sådär så har vi nu ett ben!
Så har finaste Jenny firats. Hon har fyllt år och fått hem en ny, liten söt pälsbo, som vi ju gärna ville hälsa på. Paket behövs ju då såklart! Både till katt och kattmänniska. Till Jenny var vi välkomna på banoffepaj, eller vad pajen nu hette. Skönt att slippa ses som paria någon stans, då vi i övrigt varit tämligen isolerade.
Som en del av presenten hade jag gjutit ugglor. Första försöket blev inte bra alls. Jag trodde mig använda gipsbruk som blivit över sedan renovering, och stora älsklingen trodde det var fix, men förmodligen var det väl kanske fog. Nåväl. Oavsett så blev det inte så bra, det smular sig liksom. Men, så säger stora älsklingen att han har betong i garaget. Så det fick han ta med sig hem till mig. Gjorde ett nytt försök och denna gången verkar det som om det blev bättre.
Fyra ugglor blev det. Två gjorde jag med upphängning ifall man vill hänga upp dem på väggen, och två utan. Frågan är nu bara vart jag ska ha dem, de ugglor jag har kvar.
Pajen var sjukt god, sällskapet fantastiskt, katten som kattungar bör, busig, söt som socker och mjuk som en liten bomullstuss.
I övrigt hänger inte huvudet med nu. Sömnbrist och förberedelser för semester och flera kalas. Och husrenoveringen med. Jag tappar bort precis allt. Men än så länge är jag såpass nära banan att jag fortfarande skymtar den, och - åtminstone just nu - vid gott mod.
Underbara unge!
När allt är botten, kommer lilla älsklingen.
"Mamma! Jag har plockat lupiner åt dig!"
Det var precis vad hon gjort. En lila, en vit och en rosa. De doftar så gott! Hon plockade några till och så satte vi dem i vatten på verandan.
Snart är väl alla mina ugglerelaterade rubriker slut, skulle jag tro. Förmodligen har jag använt några flera gånger om, utan att komma ihåg det. Så kan det mycket väl vara.
Här leker vi sjukstuga. Isolering och karantän. Både för fyrbenta och tvåbenta. Somliga tvåbenta, håller dock på att bli sinnessjuka. Mest den äldsta kvinnan i huset. Som tydligen är lite av en pushover, enligt ett test på det där internet.
Pysslade ihop lite nya ljus för att inte förlora alla mina puttekulor, så att säga. Det med tre ugglor på, var det ljus som var sprucket, så det lekte jag lite extra med. Blev totemugglor, med likadana ugglor i olika storlekar. Lite skojigt. Jag gillar min nya varmluftspistol skarpt. Ska nog se om jag kan göra mig av med decoupagelimmen för ljus. Dem kommer jag ju aldrig att göra åt.
Förmodligen får jag och mindre älsklingen vara hemma medan övriga åker på begravning i Heby. Kattstackarn ska ju ha medicin två gånger om dagen till på lördag, och vi skulle åka på onsdag eftermiddag. Kan ju inte direkt be någon att åka hit morgon och kväll och ge våra argaste katt tabletter, vilket visserligen har gått fenomenalt bra hittills, men ändå. Tråkigt, men sant.
Mindre älsklingens midsommarkrans börjar ta sig med. Den är lite gles än så länge, men med lite blad och några prästkragar till så ska det nog ordna upp sig med.
Ser ni så ståtlig min änglatrumpet är?
Inte?
Vad menar ni med att det inte är någon änglatrumpet i hinken? Smultron?
Jag ska tala om att det visst finns en änglatrumpet i hinken. Eller åtminstone en liten stubbe efter en. Resten råkade kanske dö. Den blev kanske utsatt för frost. Sådan kan hända faktiskt, och om den ändå dött, kan man ju lika gärna låta hinken stå.
Förra året upptäckte jag att jag fått hjälp, förmodligen av fåglarna, med att så i hinken. Då kom det en liten smultronplanta, som i år faktiskt kommer ge bär. Som ni ser verkar den trivas bra. Vi kan ju låtsas som att det var planerat så. Växer lite tjusig mossa i med.
Ganska så mysigt resultat må jag säga. Tänk vad naturen kan!
 |
| Nästan hela gänget samlat! |
För världens bästa ettåring fyller år idag! Detta firades med pompa och ståt och kalas igår. Som vi var inbjudna till. Hemskt gott och trevligt!
Födelsedagsbarnet fick av oss, bland annat kritor, i form av djur, som jag gjort. Det har jag ju provat tidigare, med varierat resultat. Tidigare har jag ju gjort dem uteslutande som regnbågskritor, med olika färger i samma krita. Denna gången gjorde jag fem enfärgade kritor med. Eller i alla fall i olika nyanser av samma färg i samma krita. Jag hoppas det blir många fina teckningar av kritorna i alla fall, och att dagen idag, som faktiskt är födelsedag blir toppen! Ett grattis och bra jobbat också till världens bästa Joss, som för ett år sedan födde världens bästa ettåring!
Hurra för er idag!
...min Tezz?
Jaa. Nu har jag hängt på trenden jag med. Vilken trend då, kanske ni undrar. Eller så hänger ni på samma ställen som jag. Virtuellt då alltså, för tv-soffan har det varit gott om plats kvar i.
Syrensaft är alltså grejen. Ser det överallt! Det kan omöjligen vara gott. De doftar ju fantastiskt, men inte på något sätt som gör att man vill äta dem direkt. Men som parfym. Dessutom har jag alltid trott att de är giftiga, men tydligen inte då. Eller, det lär vi väl bli varse när saften är gjord. Då kanske det blir väldigt tyst här. Isåfall rekommenderar jag er inte att prova själva.
Även om det låter misstänkt osmakligt så måste jag testa. Så är det bara. Jag kan inte längre leva i ovisshet! Jag måste få veta, och så är det med det!
Där sätter vi punkt för idag tycker jag.
Javisst!
Nedräkningen är på allvar igång. Snart är väntan över och en ny säsong igång!
För att fira denna händelse beställde Jenny ljus. Med motiv från serien. Hon hade nämligen hittat snygga ljus på promotion-bilder. Givetvis fixar jag. Efter några smärre missöden dock. För när jag skulle göra klart det sista ljuset upptäckte jag att det var sprucket, förmodligen hade det åkt i backen, eller blivit dängt i väggen. Tja, sånt som kan hända när det ligger i en påse. Så himla kul det är att göra alla dessa ljus alltså, och denna speciella beställning särskilt. Fick ju utöva lite research för att finna bra bilder. Så vad tycks?
Nåväl, nåväl! Jenny, jag önskar dig ösregniga dagar i soffan, med levande ljus, te och Orange is the new black. Om än väldigt lokala skurar.
Jag har pratat om ett Jenny-ljus. Nu kommer hon att förstå vad jag pratade om, ni andra förblir oförstående.
Köpte ju decoupagelack till ljus. Två olika. Här är resultaten i alla fall. Kan väl inte påstå att jag blev så särdeles nöjd faktiskt. Men jag är ju inte så van vid att göra decoupage, så det kanske kan bero på det. Misstänker dock att jag kommer fortsätta på mitt vanliga sätt, att smälta fast motivet.
Ett stort och ett litet ljus, har det i alla fall blivit med varje lack. Det ena skulle lämna en "sidenmatt" yta, vilket man väl får säga att det gjorde. Det andra lacket blev glansigt, men inte på motivet. Kan hända att det blir bättre om man lackar en ytterligare gång ovanpå.
Sedan har jag blivit särbo. Jay! Med Jenny! Världens bästa Jenny! För jag har fått en egen inloggning av henne! Så att vi ska kunna kolla på Orange is the new black, när det har premiär igen på fredag! Och, hur ska jag nu hinna göra något annat än att kolla på film och serier? Jag bara undrar!
Då jag fått klagomål på att jag bloggar för lite om mina katter kommer här en resumé över denna kattvecka.
I helgen lekte storkatten trebening. Han hoppade runt på tre ben, och satte helst inte ens ner ena frambenet. Vi kände och det verkade svullet och ömt. Avvaktade under helgen och kollade över honom ordentligt igen under måndagen, och upptäckte då att han hade ett sår, i "armhålan" typ. Klorhexidin, tratt och samtal till mamma angående vad vitkattens besök hos veterinären hade kostat, ordinerade vi oss själva. Vitkatten hade också haft sårskada och grått dränering och sådär. Ringde därefter veterinären och fick en tid på tisdagen, samt rådet att fortsätta som vi gjort med tvätt och tratt. På tisdagen när vi vaknar, har den trebenta katten lyckats ta sig - på tre ben, med tratt - ner i källaren, upp i källarfönstret ca 150 cm upp, genom kattluckan där och ut. Han är utekatt, så är det bara. Han älskar att kunna gå in och ut som han vill, och går gärna ut. Trots ösregn. Så även som trebent, med tratt. Envisa kattskrälle! Han visste väl vad som väntade kan tros. Fick väl bara ringa och säga att patienten rymt, och hoppas på att han inte var så dålig så han stack för avslut, och att han inte fastnar och skadar sig mer med tratten. På kvällen satt han dock utanför luckan och kunde inte komma in, så då blev luckan endast ingång. Dumt nog trodde vi ju att han inte kunde komma ut ändå, så vi hade ju inte spärrat den innan. De andra katterna kunde ju få komma och gå.
Så idag kom han ändå till veterinären. Så nu har vi en yr storkatt här hemma. Och den grannkatt som vi haft problem med (som vi förmodligen så småningom nu lär ha fast i huset, då han förutom terrorn ute mot hus och katter, även tar sig in genom luckan) lever farligt, och kan lösas ut för veterinärskostnaden (då storkatten blivit biten!).
Men då vi hade veterinärsbesök på agendan passade jag på att bjuda in oss på middag hos stora älsklingens familj. Så kan man göra ibland. Det är bra. När man inte vet vad man ska äta. Passade ju på att pyssla ett ljus där med. Det blev SÅ bra. Jag brukar sitta med hårtork - tar typ en evighet. Stora älsklingens mamma har en embossingfön. Snart tror jag att jag har en embossingfön med. Oj, vad smidigt det gick! Köpte två olika decoupagelack för ljus, men jag blev inte riktigt nöjd med resultatet av dem. Får väl kanske ge det några gånger innan jag totalt ratar det, men embossingfönen, ja, den var bra den!
I sann mors dags-anda pysslade jag på. Som när man var liten och målade teckningar eller gjorde tjusiga skålar eller ljusstakar i flådiga material som trolldeg. Vilka gåvor va? Man skulle kunna tro att man ska växa ifrån det där. Det där med att barnen gör något åt mamma. Ja, man skulle kunna tro det, ja. Men se där bedrog man sig allt. Denna gången var det dock själva dekorerandet som var i fokus. En mugg dekorerades, närmare bestämt.
"Dear mom
Thanks for putting up with a spoiled, ungrateful, messy, bratty child like my brother. Love your favorite! "
Så står det på min mammas mors dags-mugg.
Hemskt kul är det att göra muggar. Eller ja, skriva på dem i alla fall. Själva skapandet av muggen kan jag ju inte ta åt mig äran för. Förstås!
Mors dag. Javisst! En dag att hylla den kvinna som gett en - och sett till att hålla en vid - liv! Min syn på saken i alla fall. Men så har jag ju världens bästa mamma med!
Så är det minsann. Navelsträngen har vi inte klippt heller, så vi har en knasig koppling till varandra. Som min mamma mår - mår jag och vice versa. Helt utan påverkan dessutom. Knepigt värre är det faktiskt!
Nåväl, snart ska vi sova mamsen, för vi är trötta. Ska bara skriva om en av dina presenter först!
Jag har ju sett en massa fina saker på pinterest (som för övrigt min telefon gärna auto-korrigerar till ointressant, kan set någonsin bli mer fel?). Fina bokvikningar vilket jag tänkte att jag skulle prova mig på. Blir ju jättefint, och hur svårt kan det egentligen vara? Tur att det finns duktiga människor som skapar mönster. Har man bara ett mönster, en linjal och en penna så är det inte så svårt faktiskt. Detta mönster har en tjej som heter Mia Johansson skapat, och det bildar ordet "Mamma". Hur passande var inte det att prova på till mors dag och allt?
Mätte och vek, och gjorde rosor, och voila! Mamma fick sig en mamma-bok. Min boknördssida lider dock lite. En bok! Den kan ju ha varit bra (jag hann ju inte läsa den innan jag vek, så jag kan inte veta. Men förmodligen inte eftersom den gavs bort till mig för ändamålet).
Jag slaktade även en annan gammal bok - som inte verkade bra - för att göra rosor att pryda boken med. Sånt kan man också göra av böcker tydligen!
