Stiltje. Det har det rått på bloggen. Lusten har inte riktigt velat infinna sig, även om det funnits upplägg att blogga om. Sådant är livet, upp och ner. Men även om jag inte bloggat, så har jag pysslat ändå, så än finns det hopp.
Äntligen! Ja, det måste man nog säga ändå. Äntligen är den klar. Tröjan till lilla älsklingen, med Hej katten på. Sådana bekymmer den har vållat mig. Först stickade jag ett framstycke, med motivet på. På tok för spänt på baksidan. Försökte klippa trådarna och knyta. Eh, ja, det kan man kanske räkna ut att det inte skulle bli så bra. Till slut blev jag så arg på den, så jag kastade den sonika i soporna och startade om. Det var ju tur att motivet var kul att sticka i alla fall.
Så långt, allt gott. Så var det då dags att maska av för halsen. Sätta maskorna på tråd. Javisst. "Stora älsklingen, hjälp mig att räkna ut vart mitten blir". Räkna ut. Inte bara räkna, utan räkna ut. Dömt att misslyckas, va? Givetvis. Halsöppningen hamnade - ganska mycket - längre åt vänster än vad de flesta människor har sitt huvud. Jahaja. Kul. Hur i hela Hälsingland löser vi nu detta? Lägg skiten åt sidan ett halvår, resonera med äldre stickare. Sticka bakstycket. Plocka fram skiten efter ett halvår (inte orkar man sticka ett tredje. Riktigt så kul var mönstret inte ändå). Kom sedan på hur du ska göra på egen hand. Ändå. Lös det. Sticka ärmar. Sy ihop. Var sjukt stolt över din prestation - och hoppas dottern kommer att gilla tröjan, och använda den. Trots att den inte är en klänning.
ååååh va fin!! ����������������
SvaraRadera