Vantar, vantar, vantar!

Igår gjorde jag lite fler vantar. Det går ju inte att bara ha ett par vantar på förskolan. Att dessutom tro att lilla älsklingen ska kunna komma ihåg vart hon tar av sig dem alla gånger är att tro aningen för högt om ett barn. Eller vuxen för den delen. Talar av erfarenhet. Av båda fallen.

Nu finns det i alla fall några par i reserv. Till de gånger de plockats av mitt i leken. Eller leken innehållit vatten. Eller säkerheten på att de stoppats i fickan inte var så hög som trott.

Lite dekoration med hjärtan blev det också. Tjusigt. Och ja, de rosa vantarna är använda. Det är ju de finaste!

Minipyssel

Lilla älsklingen har en mormor. Och "MORMOR har pengar!" som hon säger. Imponerat.

Idag har vi besökt syfestivalen. Som jag upplevde som mycket mindre än tidigare år. Det brukar vara fler utställare, och  mer av allting.

Nåväl. Lilla älsklingen har aldrig några problem att hitta saker i alla fall. Så mormor - som ni vet har pengar! - hon köpte en pärla i form av en anka med rosett av lera. Den påminde en hel del om en viss Kajsa Anka. Eftersom den är gjord av lera, beslöt vi oss, efter att ha vägt för- och nackdelar mot varandra, att den skulle förstärkas genom att bli en berlock.

När vi kom hem satte vi igång. Lilla älsklingen pärlade ett halsband till sig ock  ett till kaninen. Jag gjorde en berlock av pärlan.

Minipyssel i all sin enkelhet!

Hursa? Om jag hittade något? Jo, men ett lovikkagarn till bra pris i cerisrosa. Sedan klämde och kände jag en lång stund på ett uggletyg, men bestämde mig för att jag tyckte att det var för dyrt.

Reflekterande namning

Till sist beställde jag textilvinyl. Köpte ju svärmors Silhouette-maskin som hon inte skulle ha kvar. För ganska länge sedan. Men kopplat in den och provat har jag minsann inte gjort. Förrän igår. För då kom vinylen. Som sig bör innehöll ju inte instruktionerna något vettigt, som hur man ska placera skärmattan. Efter många om och men, fick jag i alla fall ut två okej namn. Tur jag har skalpell, den hade jag lite nytta av på sina ställen.

Har sett magiska vantar som namnats med vinyl. Så smart! Aldrig att någon kan norpa någon annans vantar på förskolan, eller att de förväxlas med någon annans.

Jag tog idéen ett steg till genom att göra det i reflexvinyl. Så har lilla älsklingen sina vantar på sig så har hon också reflexer!

Våffelvirkad disktrasa

Tydligen ska ju disktrasor av lin vara helt fan-tas-tis-ka att torka med. Uppsugningsförmågan ska vara riktigt bra - särskilt när den blivit tvättad ett par gånger. Detta läste jag någon stans för, ja, fem-sex år sedan kanske. Innan barn och innan hus. Jag införskaffade mig lingarn och virkade mig en trasa. En blå. Den har jag väl i sanningens namn inte använt så särdeles mycket. Men snart så!

Men, jag hade ju garn kvar! Och såg att Jenny virkat en våffla (så jag var också tvungen att virka våfflor för det har ju inte mina barn några. Då måste man ju våffelvirka såklart. Våffelvirka våfflor. Men mer om det en annan gång - fokus på disktrasan nu, hörrni). Jag skulle minsann våffelvirka en disktrasa, och den skulle ha två färger, och den är av lin!
Dessutom kommer den vara helt fantastisk om jag nu skulle få för mig att använda den.

Jag gillar tanken, hållbarhetstänket, och såklart att göra dem. Icke att förglömma.

Hej piratkatten

Stiltje. Det har det rått på bloggen. Lusten har inte riktigt velat infinna sig, även om det funnits upplägg att blogga om. Sådant är livet, upp och ner. Men även om jag inte bloggat, så har jag pysslat ändå, så än finns det hopp.

Äntligen! Ja, det måste man nog säga ändå. Äntligen är den klar. Tröjan till lilla älsklingen, med Hej katten på. Sådana bekymmer den har vållat mig. Först stickade jag ett framstycke, med motivet på. På tok för spänt på baksidan. Försökte klippa trådarna och knyta. Eh, ja, det kan man kanske räkna ut att det inte skulle bli så bra. Till slut blev jag så arg på den, så jag kastade den sonika i soporna och startade om. Det var ju tur att motivet var kul att sticka i alla fall.

Så långt, allt gott. Så var det då dags att maska av för halsen. Sätta maskorna på tråd. Javisst. "Stora älsklingen, hjälp mig att räkna ut vart mitten blir". Räkna ut. Inte bara räkna, utan räkna ut. Dömt att misslyckas, va? Givetvis. Halsöppningen hamnade - ganska mycket - längre åt vänster än vad de flesta människor har sitt huvud. Jahaja. Kul. Hur i hela Hälsingland löser vi nu detta? Lägg skiten åt sidan ett halvår, resonera med äldre stickare. Sticka bakstycket. Plocka fram skiten efter ett halvår (inte orkar man sticka ett tredje. Riktigt så kul var mönstret inte ändå). Kom sedan på hur du ska göra på egen hand. Ändå. Lös det. Sticka ärmar. Sy ihop. Var sjukt stolt över din prestation - och hoppas dottern kommer att gilla tröjan, och använda den. Trots att den inte är en klänning.