...när man ska göra regnbågskritor i varmaste, varma ugnen. Tydligen behöver man komma ihåg att man stoppat in saker där, och att de sakerna inte behöver vara inne mer än för att gotta ihop sig. Och tydligen fungerar minnet, och övriga mentala funktioner som bäst när man mår bra och sover som sig bör. Ännu mer tydligen fungerade sagda minne och mentala funktioner inte alls hos undertecknad, för plötsligt säger morbror att det luktar diesel. Ojsan hoppsan, det är bara mina kritor i ugnen. Trodde jag ja. För formar och allt smälte minsann till en hemskt illaluktande gegga. Men låter vi oss nedslås? Nejdå, stora älsklingen tyckte att det var väl lite synd på formarna, men vi får väl skaffa nya, och kritor finns det mer än vi behöver, och 250 grader känns väl ändå i varmaste laget, för han kunde minsann smälta kritor mot element när han var liten (säkert till sina föräldrars stora glädje). Men han tog i alla fall reda på smälttemperaturen hos ett välkänt kritmärke. Så nu ska det bara skaffas nya formar så ger vi oss på't igen. Trodde för övrigt att brandlarmet skulle sätta igång när jag öppnad ugnsluckan. Jösses vad det rök!
Efter att ha gråtit en skvätt över att det känns som att allt bara misslyckas och att allt går emot mig, togs det nya tag och jag slipade lätt av en bänk som far min byggt av ett gammalt linneskåp (tror jag), när jag var liten. Det målades sedan vitt. Första lagret, sedan kommer ju den där härliga väntan som följer med alla måleriprojekt, som kräver mer än ett lager färg. Ett nytt ryggstöd har jag också figursågat ut, och det ska stoppas och kläs med tyg. Hoppas på mer medvind i det projektet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar