Sagan om det blå skåpet.

Det var en gång en mamma och en pappa, som hade en liten dotter. Pappan byggde en skåp till dottern. Detta skåp var från början vitt. För att senare målas blått av mamman. I alla år fick det blåa skåpet hänga med, men en dag var det inte längre önskvärt och fick flytta ner till mammans källarförråd. År senare behövde dottern ett skåp, och det blåa skåpet fick flytta hem till dottern.

Efter ytterligare några år fick dottern i sin tur en dotter, och flyttade sedan till hus. Det blåa skåpet flyttade med och agerade nu skåp åt lilla dotterns leksaker, och senare böcker. Till sist flyttade det ner till matrummet där det förvarade ritmaterial, pussel och leksaker.

En dag fick dottern en idé om att skåpet skulle förnyas och målas om. En idé som stöddes av lilla dotterns pappa. Dottern hade fått tag på färg som inte krävde något förarbete. Så färg målades på. Skåpet fick sin forna vita färg, men svarta luckor med griffeltavlefärg. På de nya griffelluckorna skrev och ritade dottern vilka av lilla dotterns saker som fanns i skåpet. Luckorna pyntades även men nya, tjusiga knoppar. Och så fick det blåa skåpet hänga med ytterligare ett tag.

Snipp snapp snut, så var sagan slut! 

Ja, skåpet har nog i princip alltid funnits i mitt liv. Jag kan dock inte minnas alls vart det stod i huset när jag var liten. Inte den blekaste aning, och inte en antydan till minne av skåpets placering. Men logiken säger att det stod på mitt rum, som senare var lillebror nummer två's rum, och att han då hade skåpet. Logiken säger det. Men jag kan inte se det framför mig.

Och mamma, om det nu inte skulle stämma, som det står i sagan, så hänvisar jag till den artistiska friheten. Sådeså!