 |
| "Jag vill flytta hem till dig!" påstår min kära mor att denna hunden säger. |
För ett tag sedan kändes det som om det var farligt nära att det blev en riktig hund. Då fanns det nämligen hundvalpar i vår direkta närhet. Valpar som dessutom inte hade det klart med nya hem. Valpar som vi dessutom hälsade på ofta. Vars husse frågade flera gånger om vi inte skulle ha en hund. Valpar som var så små och söta, busiga och livliga att man inte kunde låta bli att smälta. Valpar som det resonerades om "om de biter sig fast och sitter fast på mig, då får de föja med hem" och som uppmuntrades lite när de nosade i skötväska. "Visst lille vän. Hoppa ner i den, jag vet att du vill bo hos mig", och "Åhh, vi BEHÖVER nog en vovve!" Som tur är lyckades förnuftet segra, förnuftet som säger att vi inte vill ha en bebis, en hund, tre katter och ännu fler skyddsänglar i samma lägenhet. Förnuftet som säger att jag faktiskt är mer en kattmänniska. Förnuftet och en förnuftig matte som har höga krav på blivade ägare att de ska antingen träna agility eller låta hundarna bli brukshundar. Det är trots allt ingen sällskapsras. Men oj, vad kär man blir i alla djurbebisar man träffar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar